Världarnas krig

Tittade precis på filmen "Världarnas krig" på TV Den får en att tänka på en del mer filosofiska saker. Dels att Jorden blir invaderad av utomjordingar som är så överlägsna att motstånd är meningslöst. Dels att de stoppas av de minsta varelserna på den här planeten bakterierna. Frågan är hur vårt samhälle skulle klara av en ickemänsklig invasion. En sådan erövrare behöver ju knappast anstränga sig speciellt mycket då mänskligheten knappast kan erbjuda ett samlat motstånd utan ägna den mesta energin åt att bekämpa varandra om vem som skall leda motståndet. SF filmer och litteratur beskriver ofta på ett intressant och övertydligt sätt hur det mänskliga samhället fungerar med alla dess brister och svagheter. Det är ett ganska cyniskt men träffande sätt. Vi ser ju genom historien hur stater och samhällens oförmåga att ena sig och att samarbeta mot yttre fiender gång på gång har lett till katastrof och undergång. De få gånger det har fungerat så har det skett till ett ohyggligt pris. Framgångsrika erövrare allt från Alexander, Caesar, Djingis Khan, Napoleon, Hitler, Stalin osv har framgångsrikt kunnat utnyttja de olika motståndarnas svaghet och oförmåga till samling och snabbt göra stora erövringar. Men deras erövrade välden har senare nästan lika snabbt rasat ihop igen av samma orsaker (undantaget som bekräftar regeln Caesars Rom).

Det som i filmen knäcker marsianerna bakterierna har även de knäckt de starkaste erövrare. Alexander dog i feber och hans rike med honom. Pesten knäckte det Östromerska riket och lämnade fältet öppet för arabernas erövringar. Digerdöden utplånade halva befolkningen och slog sönder medeltidsamhället i grunden på 1350-talet. Aids idag mal sakta men säkert sönder de afrikanska staterna. Vi er gång på gång de överdrivna reaktionerna för fågelinfluensa SARS galna kosjukan Ebola och annat som kanske blir den stora epidemin som krossar vår civilisation på samma sätt som digerdöden en gång gjorde. Mänskligheten har en lika stor om inte en större oförmåga att hantera sjukdomar som invasioner. Stora epidemier lockar verkligen fram det allra sämsta hos mänskligheten och de mänskliga samhällena.

Att göra något åt de ryggmärgsreaktioner som uppkommer i samhällen under stark press från erövrare eller epidemier är nog omöjligt. Dessa reaktioner är överlevnadsinstinkter som är djupt programmerade inom oss från den tidigaste utvecklingen. Att överleva för individen eller familjen är det primära och om det sker på bekostnad av samhället eller gruppen är oväsentligt för den individuella instinkten. När och om den stora invasionen kommer från Mars eller någon annanstans får vi hoppas att bakterierna verkligen är på vår sida.